Alla Hjärtans Dag 2016. Kl. 17:30.

Tidigare under dagen hade Facebook, finkänsligt som alltid, frågat mig om jag inte ville dela med mig av det inlägg jag postat exakt ett år tidigare:

”För 15 år sen överraskade jag S på vår första gemensamma alla hjärtans dag med en picknick på golvet i hennes lägenhet, med levande ljus och bubbel. Det hela tog en… oväntad vändning… när jag öppnade flaskan och en stenhård stråle champagne sköt ut och träffade S i vänster öga. Romantik ersattes av intensivvård.

15 år senare är det ungarna som dukar fram picknicken och jag har lärt mig hur man öppnar en flaska skumpa. Med en ankfjärt.”

Idag – ett ögonblick, ett år, en livstid, senare – gick jag, med gråten som skulle stannat i halsen uppträngandes genom mina svekfulla tårkanaler, och med en soppåse i en darrande vänsternäve, ut genom ytterdörren. Bakom mig, kvar inne i det hus vi gemensamt reste på en grund av glädje och framtidstro, i vilket vi ännu inte bott tre år, lämnade jag min familj, min nedskjutna tro på ”Firma Linge” och min, fram till för ett drygt halvår sen, oomkullrunkeliga världsbild av en gemensam, lycklig, framtid för mig, S och barnen. Alla skidsemestrar, alla cypernresor, alla tältsemestrar, alla Revstensmidsomrar. Legolandresan, påskäggsletanden, julklappsutdelningar, spelkvällarna. Alla de skrubbsår och motgångar vi skulle tackla tillsammans. Alla de tonårsbekymmer vi gemensamt skulle ta oss an och brotta ner, alla fantastiska glädjestunder och framgångar, alla skratt och alla tårar vi som familj skulle uppleva tillsammans. Sanden mellan tårna på strandpromenaden som pensionärer. En hand i hennes, en drink i den andra.

I bilen, nödtorftigt packad med kläder, lakan, necessär och lite frukostmaterial för en vecka, sjöng Petra Marklund ”Händerna Mot Himlen” och gjorde sitt bästa för att med gladpopmelodi och ödesmättad text solidifiera mina ambivalenta känslor.

”Tror du att du och jag kommer att ses igen?
Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans?
Tror du att du och jag kommer att leva länge än?
Det tror inte jag.

Tror du att du och jag kommer att minnas den här kvällen?
Tror du att du och jag kommer att drömma oss tillbaka? 
Tror du att vi kommer leva lyckliga i alla våra dar’?
Även om vi aldrig mer ses.”

Jävla Petra Marklund! Varför måste hon sjunga det här just nu?!?

Jag byter kanal.

Sen byter jag tillbaka.

Ingen idé att blunda för det som sker. Det har gått drygt två månader sen jag gråtandes skrev under vår ansökan om skilsmässa. Vid den tidpunkten den otvivelaktigt mest surrealistiska händelsen i mitt liv. Nu, två månader av antidepressiva tabletter och reflektion senare, är situationen fortfarande på många sätt ofattbar. Ibland, under korta ögonblick, kan jag förstå och acceptera vad som händer. Rationellt förstår jag, men känslomässigt hänger jag inte med.

Det förvånar mig. Jag har alltid sett mig som en rationell person men har tvingats inse att livet inte är rationellt. Oräkneligt antal gånger om dagen tvingar jag mig själv att tänka på S som mitt ex, inte som min fru. Rationellt vet jag att så är fallet. Men känslorna hänger inte med. De har i alla fall inte hängt med, men jag tror att de börjar komma i kapp nu. Vilket är ett måste. Annars blir situationen för jobbig för att orka hantera.

Framme i lägenheten. En tvåa, uthyrd i andra hand av ett indiskt par som åker hem till sina familjer i tre månader. Betalar 3 månadshyror för att nyttja den varannan vecka i 1 1/2. Det är det värt. Byter villaidyll mot lägenhetskomplex. Varannan vecka i lägenheten, varannan vecka i huset hos barnen. Det luktar curry och en mix av andra oidentifierbara kryddor. Och mögel i ett av köksskåpen.

Jag och S stod och pratade och grät, och gav varandra en lång kram, precis innan jag tog soppåsen och gick ut genom dörren. Inte för att vi tog slut idag. ”Vi” har inte funnits på ett par månader nu, även om jag inte har velat – inte har förmått – att förstå det. Jag kan inte veta varför hon grät, men jag tror att hon, liksom jag, grät över den förlorade visionen av en lycklig familj som vi båda har eftersträvat. Den vackra ballongen som sprack… Varken S eller jag ville att det skulle bli så här. Även om det nu är hon som tagit beslutet.

Det här är slutet.

Men samtidigt en början.

Jag lämnar en familj bakom mig men skapar samtidigt en ny tillsammans med barnen. För bara ett par månader sen kunde jag inte se på framtiden med någon form av hopp och glädje. Men det gör jag nu. Jag vet att det, under omständigheterna, är rätt beslut att flytta isär. Jag ser fram emot att få min egen lägenhet den 1 april, och ännu mer fram emot att radhuset står klart framåt jul 2016. Jag ser fram emot att få starta om tillsammans med barnen. Jag ser fram emot att tillsammans bygga vår vardag, så som VI vill ha den.

Jag kan till och med se fram emot att få veckor utan barn där jag kan ägna mer tid åt mig själv och mina egna intressen. Även om det känns så fel att erkänna att jag knappt kan förmå fingrarna att forma orden på tangentbordet.

Jag sörjer fortfarande S. Jag sörjer fortfarande alla mentalt redan intecknade men nu, på förhand, svunna familjeupplevelser. Jag sörjer att jag inte kommer att vara där under hälften av mina barns kvällar och mornar. Jag sörjer min nedskjutna världsbild.

Men jag ser faktiskt positivt på framtiden. Jag gör faktiskt det.

Den 1 juni 2013, två månader efter att vi flyttat in i huset, skrev jag i en annan blogg:

”Vi har ett garage att isolera, en altan att bygga, en trädgård att anlägga och ett hus att fylla med glada minnen.

Och jag har världens bästa och vackraste kvinna till fru.

Och en ölkyl…

Framtiden är ljus.”

Well………….

Garaget är isolerat, altanen byggd, trädgården anlagd. Och ett gäng minnen hann vi med.

Jag har ingen fru.

Men ölkylen är kvar.

Det kunde varit värre.

Framtiden är fortfarande ljus.

 

//Mr Pink